Risk flör alliarllita skador, motorerna kan haierera!

Jag är vaken, men inte för att se på någon hockey som de jag har haft kontakt med gör. Jag har storstädat och tror inte att mitt rum varit så här fräscht sedan jag flyttade in i det. Jag ska inkvartera Ludde i helgen. Han kommer säkert att trivas.

fast bättre.

http://www.grooveshark.com/

Piu piu.



INGEN Ansiktsbok 2010! Hurra!

Mindre internet, mer kärlek.

LIK FÖRBANNAT börjar det dra i tarmen som om man vore tillbaka i lådan igen.

Ingen rast, ingen ro, ingen självbevarelsedrift.

Jag väntar med stort iver på att min vän Göte, kommunpolitker i Geta, ska skriva artikeln om det regionala partiet Getalistan på svenskspråkiga Wikipedia, efter begäran från mig. Fråga mig inte varför, för jag vet inte.

JAG HETER AUSUT PÅ INTERNET.

-Va.

Jag har börjat använda mitt Twitterkonto lite mer, men det är svårt att hitta polare där, pooolarn! Kanske det här blogginlägget hjälper!

Efter många bakfyllor har jag äntligen lyckats samla nio stämplar på ett av mina Pizzeria Mums-stämpelkort, vilket räcker till en gratis pizza (det står alltså fel på hemsidan). Jag har ett par stycken stämpelkort faktiskt, som jag har fått stämplade, tappat bort och hittat om vartannat under det knappa år jag har bott här på Olofshöjd, men nu har jag i alla fall lyckats anhopa nio stycken stämplar på ett av dem. Det skrev jag redan.

När det kommer till gif-animationer så gäller det som bekant att tusen bilder säger mindre än ett ord. Därför följer här en förklaring. Här är jag och en skön polare på Pizzeria Mums den fjortone i andra tvåtusennio under en fager februaridag tidigare i år.

Den stora påsen med mat jag fick av Frank och/eller Goggo (jag vet inte hur det ska rubriceras, det var hennes hos honom kvarlämnade åtminstone, eller jag vet, exakt som jag skrev här i parentesen) har efter några dagar börjat sina. Nu fick jag det att låta som att det var mer än fyra olika sorters pasta, potatis och frukt.

En kronhjort som liknar Frank.

Nu fick jag det att låta som att jag inte uppskattade det. Hur som helst, då jag dessutom inte brukar handla för mer än ett par dygn framåt i tiden har jag nu inte tillräckligt i skafferiet för att laga något vettigt. Jag ska heller inte vara bakfull någon gång före jag åker till Åland för julen, så därfsoiSFIHIäjfjsdlRIG=IG€%=€%ufdsJ

Den här skoldagen var roligare. Jag ska försöka fatta mig kort. Föreläsaren ritade en tabell på tavlan. En sån med två kolumner och två rader. Det blir fyra rutor man kan fylla med saker. Så blir det information. Kolumnerna var ”analytisk” och ”syntetisk”. De förkortades.

Så här såg det ut. Till och med bindesstrecket var där av någon anledning.

Han är rätt torr också, men ja, jag vet att det finns roligare saker.

Nu är jag trött och grinig efter en ovanligt lång skoldag. På tok för lång. Fem timmar, inklusive lunch. Och då tycker jag det är skumt att jag alltid klarade gymnasiets skoldagar bra, som dessutom var ännu längre och inträffade hela fem gånger i veckan. Jag har inga problem med att sitta och plugga åtta timmar i sträck för mig själv och jag orkade lära mig saker ännu de sista minuterna av dagens sista föreläsning. Att sitta där bara tär på mig så jävla hårt och jag fattar inte varför.

Min käre son gjorde mig tidigare i höst uppmärksam på en musiker som jag sen dess har tänkt en del på. Det är en åländsk rappare som under artistnamnet Lugi utgör ett nytt tillskott till den åländska hiphopscenen. En lokal förmåga, rentav. I sin första och (mig veterligen) enda låt berättar han om att han har blivit dumpad och hanterar det genom att spela fan på Mariehamns rosa gator.

Han är, för att säga det snällt, inte direkt någon Fryk. Det som föranleder att jag skriver det här blogginlägget är en smått panikartad känsla som infinner sig varje gång jag känner att jag inte längre har fullständig koll på en musikscen som har betytt väldigt mycket för mig de senaste åren.

Till frågan. Vem, vad, när, hur, varför? VA.

Jag är uppe sent och jag sover gott och länge. Jag går en promenad och utövar yoga.  Äter mat, dricker te, provar smycken, ser på serier, läser morgontidningen. Tänker. Är ganska…tillfreds med allting. Tills..

…

…ett litet ljus tänds. Det viskar enträget ”Hallå? Hallå? Hallå? Hallå? Hallå? Hallå? Hallå? Hallå? Hallå? Hallå? Hallå?” och jag kan inte riktigt slappna av.

Det är MS och ALS, natriumkloridens hållbarhet, aseptiken och antiseptiken. Och urinkatetern, blodprodukterna, såren, CVK:n. Psykoserna, pancreascancern, spasticiteten, och till och med den akuta buken. Alla gör sig med våld påminda fast jag så omsorgsfullt försökt att mota bort dom.

Det händer mycket i vår omvärld just nu, viktiga saker av tung relevans för åtskilliga människor världen över, både för stunden och för åratal framöver. Jag skulle kunna blogga om det nyligen ratificerade Lissabonfördraget, om svininfluensan, om Saab-krisen eller om det stundande klimattoppmötet i Köpenhamn. Men jag ska i stället blogga om något som står mig personligen mycket närmare hjärtat – Ålands Radios nya programtablå.

Ålands Radios närmast institutionella program Firarmix, som traditionsenligt har sänts på fredagar, har i höst ersatts med Firardax (”de här nya”), som i stället sänds alla vardagar. Det här var något som inte gick hem i alla åländska stugor.

På grund av Youtubes tiominutersgräns var det ungefär fyra minuter av debatten som jag inte fick med. Programmet går att lyssna på i sin helhet här. Åtta minuter in.

Janå, det där jag skrev inledningsvis… Jag har faktiskt själv inte hunnit ta ställning i frågan, men ska härnäst göra ett försök att ställa upp de argument som anförs, både för och emot.

För:

• Den nya stilen är bra.
• Man vänjer sig nog vid det här nya. Det sänds faktiskt också på fredagar, precis som förut.
• I Firardax rings ”jubilörer” upp, vilket är bra.
• Man måste ha en liten förändring någon gång, så att det inte är ett och samma hela tiden.

Emot:

• Sänds Firarmix på fredagar vet man när det är. Det går inte att bygga upp nya rutiner kring Firardax för att det inte är samma sak. Människan är trots allt en vanesak.
• ”Ni är ju körda.”
• Man ids inte lyssna på Firardax, eftersom det sänds så ofta. Man har faktiskt inte möjlighet att sitta inne och jåla alla dagar. (Senare framhåller en messare i kontenta samma sak, men använder parollen ”inflation i Firarmix”, vilket jag tycker låter fint.)
• Det går inte, åtminstone inte alla gånger, att fira att det har blivit helg om inte ett firarprogram, oavsett vilket, endast sänds på fredagar.

Jag har ingenting mer att skriva om Ålands Radios nya programtablå.

… för att jag inte super mer.